En solig vintersöndag på Växjö-sjöns is. IFK Växjö (i vita tröjor) möter IFK Nässjö, andralag i bandymetropolen. Hemmamålvakten går ut och bryter ett Nässjöanfall. Bilden är tagen vid 30-talets mitt, när spelarna fick skotta planen fri från snö på morgonen för att sedan spela match på middagen. Publikintresset var det inget fel på, vilket framgår av långsidan mot öster.

När bandy spelades på sjöis

I bandysportens barndom utövades spelet huvudsakligen på sjöisar. Bandy i Småland började spelas i början av 1900-talet på småländska höglandet med Nässjö som huvudort. Sjöisar runt om i distriktet blev spelplatser och det krävdes rejäla vintrar och sporten var beroende av väderleken. Blidvädersvintrar spolierade träning och matchande även på de platser där spolade banor på land anordnades. Dessutom var flera kommuner inte så intresserade att spola upp och underhålla isbanor av bandymått.

IFK Växjö som bildades 1919 har i huvudsak utmärkt sig som en friidrottsförening. Men säsongen 1940-1941 spelade föreningen i högsta bandyserien, division 1, allsvenskan. Högsta serien bestod då av fyra stycken 6-lagsserier där varje lag mötte varandra en gång. IFK Växjö spelade i division 1, grupp A som Karlstad-Göta vann före Örebro, Katrineholm, Nässjö IF, Finspongs AIK och IFK Växjö som inte lyckades ta en enda poäng på sina fem matcher. Laget slutade sist i gruppen på 0 poäng.

IFK Växjö spelade bland annat på Växjö-sjöns is. I Jönköping avgjordes flera matcher på Munksjöns is och när Nässjö IF blev svenska mästare 1949 genom att besegra Edsbyns IF så avgjordes SM-finalen på Perstorpsgölens is i Eksjö. NIF vann med klara 7-1.

I Gränna spelade Gränna AIS bandy bland annat på sjön Bunns is och föreningen har även spelat på Vätterns is.